Imagine dining in a European capital where you do not know the local language. The waiter speaks little English, but by hook or by crook you manage to order something on the menu that you recognise, eat and pay for. Now picture instead that, after a hike goes wrong, you emerge, starving, in an Amazonian village. The people there have no idea what to make of you. You mime chewing sounds, which they mistake for your primitive tongue. When you raise your hands to signify surrender, they think you are launching an attack.
Communicating without a shared context is hard. For example, radioactive sites must be left undisturbed for tens of thousands of years; yet, given that the English of just 1,000 years ago is now unintelligible to most of its modern speakers, agencies have struggled to create warnings to accompany nuclear waste. Committees responsible for doing so have come up with everything from towering concrete spikes, to Edvard Munch’s “The Scream”, to plants genetically modified to turn an alarming blue. None is guaranteed to be future-proof.
Some of the same people who worked on these waste-site messages have also been part of an even bigger challenge: communicating with extraterrestrial life. This is the subject of “Extraterrestrial Languages”, a new book by Daniel Oberhaus, a journalist at Wired.
Nothing is known about how extraterrestrials might take in information. A pair of plaques sent in the early 1970s with Pioneer 10 and 11, two spacecraft, show nude human beings and a rough map to find Earth—rudimentary stuff, but even that assumes aliens can see. Since such craft have no more than an infinitesimal chance of being found, radio broadcasts from Earth, travelling at the speed of light, are more likely to make contact. But just as a terrestrial radio must be tuned to the right frequency, so must the interstellar kind. How would aliens happen upon the correct one? The Pioneer plaque gives a hint in the form of a basic diagram of a hydrogen atom, the magnetic polarity of which flips at regular intervals, with a frequency of 1,420MHz. Since hydrogen is the most abundant element in the universe, the hope is that this sketch might act as a sort of telephone number. | Föreställ dig att äta middag i en Europeisk huvudstad,där du inte talar språket. Kyparen talar bara lite Engelska, men på ett eller annat sätt lyckas du ändå beställa någonting på menyn som du känner igen, äter och betalar för. Tänk dig nu istället att du efter en vandring har gått vilse och kommer fram jättehungrig till en by i Amazonas. Människorna där förstår dig inte. Du gör tuggrörelser med munnen vilket de misstar för en primitiv dialekt. När du sedan sträcker upp dina armar i en talande gest för att visa att du ger upp, så tror dom att du förbereder dig för ett anfall. Att kommunicera utan ett gemensamt sammanhang är svårt. Till exempel, radioaktiva platser som måste lämnas ostörda i tiotusentals år. Men med tanke på att Engelskan för bara tusen år sedan, är oförståelig för de flesta av dagens engelsktalande, har byråer kämpat med att skapa varningar som medföljer kärnavfallet. Ansvariga som jobbat med detta, har hittat på allt möjligt från att uppföra skyhöga spetsiga betongfundament ,till Edvard Munchs "Skriket", till växter som har genetiskt modifierats för att få en oroväckande blå färg. Ingenting är garanterat framtidssäkert. En del av de människor som jobbade med dessa avfallsplats meddelanden har också varit del av en ännu större utmaning: Att kommunicera med utomjordingar. Det här är innehållet i den nya boken,“Utomjordiska Språk”, av Daniel Oberhaus, en journalist på Wired. Ingenting är känt om hur utomjordingar tolkar information. Ett par plack som skickades ut i början av 1970-talet med rymdskeppen Pioneer 10 och 11, visar nakna människor och en enkel karta att hitta till Jorden. Rudimentära saker, men även i detta utgår man ifrån att utomjordingar kan se. En sådan ritning har endast en oändligt liten chans att hittas. Radiosändningar däremot, som färdas med ljusets hastighet ifrån Jorden, har en större sannolikhet att få kontakt. Precis som en markbunden radio måste också den interstellära modellen vara inställd på rätt frekvens. Hur skulle utomjordingarna annars lyckas hitta den rätta? Placket från Pioneer ger en ledtråd i formen av ett grundschema av en väte atom. Dess magnetiska polaritet vänder sig helt om med jämna mellanrum, med en frekvens på 1420 MHz. Eftersom väte är det vanligaste grundämnet i universum, så finns hoppet om att skissen skulle kunna fungera som ett slags telefonnummer. |