ProZ.com translation contests »
25th translation contest: "Alien first impressions" » English to Swedish » Entry #31414


Source text in English

Translation #31414

Imagine dining in a European capital where you do not know the local language. The waiter speaks little English, but by hook or by crook you manage to order something on the menu that you recognise, eat and pay for. Now picture instead that, after a hike goes wrong, you emerge, starving, in an Amazonian village. The people there have no idea what to make of you. You mime chewing sounds, which they mistake for your primitive tongue. When you raise your hands to signify surrender, they think you are launching an attack.

Communicating without a shared context is hard. For example, radioactive sites must be left undisturbed for tens of thousands of years; yet, given that the English of just 1,000 years ago is now unintelligible to most of its modern speakers, agencies have struggled to create warnings to accompany nuclear waste. Committees responsible for doing so have come up with everything from towering concrete spikes, to Edvard Munch’s “The Scream”, to plants genetically modified to turn an alarming blue. None is guaranteed to be future-proof.

Some of the same people who worked on these waste-site messages have also been part of an even bigger challenge: communicating with extraterrestrial life. This is the subject of “Extraterrestrial Languages”, a new book by Daniel Oberhaus, a journalist at Wired.

Nothing is known about how extraterrestrials might take in information. A pair of plaques sent in the early 1970s with Pioneer 10 and 11, two spacecraft, show nude human beings and a rough map to find Earth—rudimentary stuff, but even that assumes aliens can see. Since such craft have no more than an infinitesimal chance of being found, radio broadcasts from Earth, travelling at the speed of light, are more likely to make contact. But just as a terrestrial radio must be tuned to the right frequency, so must the interstellar kind. How would aliens happen upon the correct one? The Pioneer plaque gives a hint in the form of a basic diagram of a hydrogen atom, the magnetic polarity of which flips at regular intervals, with a frequency of 1,420MHz. Since hydrogen is the most abundant element in the universe, the hope is that this sketch might act as a sort of telephone number.
Tänk dig att du äter middag i en europeisk huvudstad där du inte kan det lokala språket. Servitören talar knappt engelska, men genom miner och teckenspråk lyckas du beställa något på menyn som du känner igen, äter och betalar för. Tänk dig nu istället att du kommer fram till en by i Amazonas, helt utsvulten, efter att en vandring har gått snett. Människorna där har ingen aning om vad de ska tro om dig. Du härmar tuggande ljud, som de missuppfattar som ditt primitiva språk. När du höjer händerna för att visa att du är vänligt sinnad, tror de att du tänker anfalla.

Kommunikation är svårt utan ett gemensamt sammanhang. Radioaktiva platser måste exempelvis lämnas orörda i tiotusentals år, men med tanke på att engelskan för bara ett årtusende sedan nu är helt oförståelig för de flesta moderna engelsktalande, har byråer kämpat med att skapa varningar som ska följa med kärnavfallet. Ansvariga kommittéer för detta har hittat på allt från väldiga taggar av betong, till ”Skriet” av Edvard Munch eller växter som är genetiskt modifierade för att bli varnande blå. Inget av detta är garanterat framtidssäkert.

Några av de personer som arbetat med sådana meddelanden för avfallsplatser, har även varit en del av en ännu större utmaning: att kommunicera med utomjordiskt liv. Det är temat i ”Utomjordiska språk”, en ny bok av Daniel Oberhaus, journalist på Wired.

Man vet ingenting om hur utomjordingar kan ta till sig information. Ett par plaketter som i början av sjuttiotalet skickades iväg med rymdfarkosterna Pioneer 10 och 11, visar nakna människor och en grov karta för att hitta jorden — grundläggande saker, men även detta förutsätter att rymdvarelser kan se. Eftersom en sådan farkost inte har mer än en oändligt liten chans att hittas, är det mer sannolikt att radiosändningar från jorden som färdas med ljusets hastighet får kontakt. Men på samma sätt som man måste ställa in en radio på jorden för rätt frekvens, måste man även göra det på den interstellära varianten. Hur ska rymdvarelserna råka hitta den rätta? Plaketten i Pioneer ger en ledtråd i form av ett grundläggande diagram med en väteatom, den magnetiska polariteten som vänds vid olika intervall, med en frekvens på 1420 MHz. Eftersom väte är det vanligast förekommande ämnet i universum så hoppas man att skissen ska fungera som ett slags telefonnummer.


Discuss this entry