Over the course of many years, without making any great fuss about it, the authorities in New York disabled most of the control buttons that once operated pedestrian-crossing lights in the city. Computerised timers, they had decided, almost always worked better. By 2004, fewer than 750 of 3,250 such buttons remained functional. The city government did not, however, take the disabled buttons away—beckoning countless fingers to futile pressing.
Initially, the buttons survived because of the cost of removing them. But it turned out that even inoperative buttons serve a purpose. Pedestrians who press a button are less likely to cross before the green man appears, says Tal Oron-Gilad of Ben-Gurion University of the Negev, in Israel. Having studied behaviour at crossings, she notes that people more readily obey a system which purports to heed their input.
Inoperative buttons produce placebo effects of this sort because people like an impression of control over systems they are using, says Eytan Adar, an expert on human-computer interaction at the University of Michigan, Ann Arbor. Dr Adar notes that his students commonly design software with a clickable “save” button that has no role other than to reassure those users who are unaware that their keystrokes are saved automatically anyway. Think of it, he says, as a touch of benevolent deception to counter the inherent coldness of the machine world.
That is one view. But, at road crossings at least, placebo buttons may also have a darker side. Ralf Risser, head of FACTUM, a Viennese institute that studies psychological factors in traffic systems, reckons that pedestrians’ awareness of their existence, and consequent resentment at the deception, now outweighs the benefits. | Under många år har myndigheterna i New York deaktiverat de flesta av kontrollknapparna som en gång styrde ljusen vid övergångsställena i stan utan att göra en stor affär av det. De fastställde att datoriserade timers nästan alltid fungerade bättre. 2004 var endast 750 av 3 250 av sådana knappar funktionella. Stadsstyrelsen tog emellertid inte bort de inaktiverade knapparna — vilket gjorde att otaliga fingrar tryckte på dem helt i onödan. Inledningsvis överlevde knapparna på grund av kostnaden för att ta bort dem. Men det visade sig att även knappar utan funktion tjänar ett syfte. "Fotgängare som trycker på en knapp är mindre benägna att gå över gatan innan den gröna gubben lyser", säger Tal Oron-Gilad vid Ben-Gurion universitet i Negev, Israel. Efter att ha studerat beteendet vid övergångsställena, konstaterade hon att människor lättare lyder ett system som har till avsikt att rätta sig efter deras aktion. Knappar utan funktion skapar placeboeffekter av den här typen med anledning av att människor tycker om känslan att kunna styra systemen som de använder", säger Eytan Adar, expert på människa–datorinteraktion vid universitetet i Ann Arbor, Michigan. Dr. Adar har konstaterat att hans elever vanligtvis utformar program med en klickbar "spara"-knapp som inte har något annat syfte än att lugna de användare som är omedvetna om att deras tangentnedtryckningar sparas automatiskt ändå. "Tänk på det", säger han, "som en touch av ett välvilligt lurendrejeri för att motverka den inneboende kylan i maskinvärlden". Detta är en uppfattning. Men, åtminstone vid övergångsställena, kan placeboknappar även ha en mörkare sida. Ralf Risser, chef för FACTUM, ett institut i Wien som studerar psykologiska faktorer i trafiksystem, räknar med att fotgängarnas medvetenhet om sin existens, och åtföljande förbittring av ha blivit lurade, nu uppväger fördelarna. |