Over the course of many years, without making any great fuss about it, the authorities in New York disabled most of the control buttons that once operated pedestrian-crossing lights in the city. Computerised timers, they had decided, almost always worked better. By 2004, fewer than 750 of 3,250 such buttons remained functional. The city government did not, however, take the disabled buttons away—beckoning countless fingers to futile pressing.
Initially, the buttons survived because of the cost of removing them. But it turned out that even inoperative buttons serve a purpose. Pedestrians who press a button are less likely to cross before the green man appears, says Tal Oron-Gilad of Ben-Gurion University of the Negev, in Israel. Having studied behaviour at crossings, she notes that people more readily obey a system which purports to heed their input.
Inoperative buttons produce placebo effects of this sort because people like an impression of control over systems they are using, says Eytan Adar, an expert on human-computer interaction at the University of Michigan, Ann Arbor. Dr Adar notes that his students commonly design software with a clickable “save” button that has no role other than to reassure those users who are unaware that their keystrokes are saved automatically anyway. Think of it, he says, as a touch of benevolent deception to counter the inherent coldness of the machine world.
That is one view. But, at road crossings at least, placebo buttons may also have a darker side. Ralf Risser, head of FACTUM, a Viennese institute that studies psychological factors in traffic systems, reckons that pedestrians’ awareness of their existence, and consequent resentment at the deception, now outweighs the benefits. | Under loppet av många år och utan att göra mycket väsen av det har myndigheterna i New York kopplat ur merparten av de tryckknappar som en gång styrde trafikljusen på stadens övergångsställen. I stället bestämde de sig för att datorstyrda tidur nästan alltid fungerade bättre. År 2004 var mindre än 750 av ursprungligen 3 250 sådana knappar fortfarande i funktion. Myndigheterna tog emellertid inte bort de bortkopplade knapparna, så att otaliga fingrar lurades till meningslöst tryckande. Till att börja med överlevde knapparna på grund av kostnaden för att ta bort dem, men det visade sig att även icke fungerande knappar fyllde en funktion. Fotgängare som trycker på knappen visade sig korsa gatan i mindre omfattning innan gröna gubben lyser, menar Tal Oron-Gilad vid Ben-Gurionuniversitetet i Negeve i Israel. Efter att ha studerat beteendet vid övergångsställen konstaterar hon att människorna tenderar att åtlyda ett system som förefaller att ta hänsyn till deras tryckande. Knappar som inte fungerar ger denna typ av placeboeffekt eftersom människor uppskattar att de förefaller kunna styra system som de använder, säger Eytan Adar, som är expert på samverkan mellan datorer och människor vid University of Michigan i Ann Arbor. Han noterar att hans studenter ofta tar fram mjukvara med en klickbar ”Spara”-knapp, som enbart tjänar till att skapa trygghet för användare som inte känner till att deras knapptryckningar ändå sparas automatiskt. Han tycker att man ska betrakta det som ett välvilligt sätt att vilseleda och därmed överbrygga den inneboende kylan i kontakterna med den maskinella världen. Så lyder en uppfattning, men åtminstone vid övergångsställen kan placeboknapparna ha en mörkare sida. Ralf Risser är chef för FACTUM, ett forskningsinstitut i Wien som studerar psykologiska faktorer i olika trafiksystem. Han hävdar att fotgängarna är medvetna om och ogillar att de luras, vilket numera motverkar fördelarna. |