Vi är vana vid flärd i London SE26: Kelly Brook och Jason Statham bodde ovanför tandläkaren tidigare. Men när Anouska Hempels klackar klapprade över den spuckna cementen på parkeringsplatsens utanför mitt fönster kunde man inte låta bli att tänka på vykorten av kungligheter som besökte utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag i min oansenliga förortshåla handlade dock inte om att visa medkänsla. Hempel— kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det var ett begrepp -har kommit för ge mig råd som, av uppslagen i inredningstidningar och oroliga inlägg på gör-det-själv forum att döma, hälften västvärldens fastghetsägare desperat väntar på: hur man får sitt hem att se ut och kännas som en femstjärnig, £750 per natt hotellsvit. Att, som i det här fallet, Hempelisera en enkel lägenhet ombyggd av mittendelen i ett viktoriansk trevåningshus.

"Du kan fixa det" säger hon och kastar en blick runt köket." Vem som helst kan greja det. Finns ingen anledning till varför inte det skull gå. Men rummen måste hänga ihop. Det måste finnas en genomgående linje". Hon blickar längtansfullt ut över brandtrappan. "Och du måste naturligtvis köpa huset bredvid" Det är ett skämt. Tror jag.
...

Det är värt att stanna upp och tänka på det märkliga i den här trenden. Ett hotellrum är ett livlöst utrymme. Vi skulle inte tycka om att se några som helst spår av tidigare gäster, särsklit som många av oss tar in på hotell för att göra saker som vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att ett hotellrum skall städas ur lika noggrant som om ett lik precis hade släpats ur sängen. ( Vilket har hänt i vissa fall.) Inredningen i ett hem uttrycker det motsatta: det är en samling av minnen. Berättelsen om hemmets innevånare bör finnas där i fotona på spiselkransen, i tavlorna på väggarna, i böckerna i hyllan. Om hotellrum var människor, skulle de vara leende lobotomerade patienter eller förledande psykopater.

Vi i London SE26 är vana vid glamour: Kelly Brook och Jason Statham brukade bo ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar slår mot den spruckna betongen på parkeringen utanför lägenheten, är det svårt att undvika tanken på de där bilderna i Picture Post av kungligheter som hälsar på utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag i min anspråkslösa förort är emellertid mer än att uttrycka sin medkänsla. Hempel - kvinnan som uppfann boutique-hotellet innan det överhuvud taget fanns ett sådant begrepp - har kommit för att ge mig information som, att döma av artiklar i inredningstidskrifter och angelägna inlägg på DIY-fora på nätet, hälften av alla fastighetsägare i väst desperat väntar på: hur man ger ett vanligt hem utseende och atmosfär som en 5-stjärnig hotellsvit à 8000 kr natten. Att Hempel-anpassa, i detta fall, en anspråkslös renoveringslägenhet uppförd i den mellersta delen av ett 3-vånings halvhus från senare delen av 1800-talet.

"Du skulle kunna göra det", säger hon och kastar ett öga på mitt kök. "Vem som helst kan göra det. Finns absolut inget hinder. Men det måste finnas en röd tråd mellan rummen. En idé som är genomgående." Hon tittar tankfullt ut på brandstegen. "Och du skulle behöva köpa huset sidan om förstås." Ett skämt, trodde jag.

...

Man måste dock hejda sig och tänka igenom det underliga i denna impuls. Hotellrummet är en plats utan minnen. Det skulle kännas störande om där fanns spår efter tidigare gäster, speciellt eftersom många av oss tar in på hotell för att göra sådant vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att hotellrummet blir så ordentligt städat som om ett lik precis hade avlägsnats från sängen. (I vissa fall kan det också vara så.) Det privata hemmet uttrycker motsatsen: det är ett minnenas skattkammare. Historien om dess invånare borde finnas där genom fotona på spiselkransen, tavlorna på väggen och böckerna i hyllorna. Om hotellrum vore människor, skulle de vara leende, lobotomerade patienter eller förtroendeingivande psykopater.

Vi är vana vid glamour i SE26-området i sydöstra London: Kelly Brook och Jason Statham brukade bo över tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar slog mot den krackelerade cementen på parkeringen utanför min lägenhet var det svårt att inte tänka på de där bilderna i Picture Post på kungligheter som besökte utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag här i min lilla del av förorten handlar dock om mer än att visa sympati. Hempel – kvinnan som uppfann boutiquehotellen innan de marknadsfördes med det ordet – har kommit för att ge mig information som, att döma av bilderna i inredningsmagasinen och de ivriga inläggen på hemmafixarforumen på nätet, hälften av alla hus- och lägenhetsägare i västvärlden är i desperat behov av: hur man får vanliga hem att se ut och kännas som femstjärniga hotellsviter som kostar 7 000–8 000 kr natten. Uppdraget är, i det här fallet, att ”Hempelisera” en blygsam lägenhet som styckats av från mitten av ett viktorianskt parhus i tre våningar.

”Du kan göra det”, säger hon och kastar en blick runt köket. ”Alla kan göra det. Det finns absolut ingen anledning till att de inte skulle kunna det. Men det måste finnas kontinuitet mellan rummen. En enda idé måste lysa igenom.” Hon ser tankfullt ut bortom brandtrappan. ”Och du skulle behöva köpa grannhuset också, såklart.” Det var ett skämt. Tror jag.

...

Det är dock värt att stanna upp och fundera över hur märklig den här impulsen är. Hotellrummet är ett utrymme som glömmer. Vi skulle bli upprörda om det bar spår efter tidigare gäster, särskilt eftersom många av oss tar in på hotell för att göra saker som vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att ett hotellrum ska städas lika noga som om en död kropp precis hade lyfts bort från sängen. (Ibland är det också fallet.) Inredningen i hemmet står för precis motsatt idé: det är en förvaringsplats för minnen. Berättelsen om dess invånare bör finnas där i fotona på spiselkransen, tavlorna på väggen, böckerna i bokhyllan. Om hotellrum var människor skulle de vara leende lobotomipatienter eller möjligen psykopater.

Vi är vana vid glamour, i Sydenham, sydöstra London: Kelly Brook och Jason Statham bodde en gång på våningen över tandläkaren. Men när Anouska Hempels höga klackar slår i den spruckna cementen i parkeringsplatsen utanför min lägenhet, är det svårt att inte tänka på bilderna, i Picture Post, av kungligheter på besök hos bombdrabbade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag, i min anspråkslösa del av sovstaden, handlar emellertid om mer än att visa medkänsla. Hempel – kvinnan som uppfann designhotellet med samma namn redan innan det hette så – har kommit för att ge mig information som, att döma av inredningstidningarnas helsidesuppslag och ivriga inlägg i hemmafixarnas nätforum, är vad var och varannan av västvärldens fastighetsägare suktar efter: hur man ger ett vanligt hem samma utseende och känsla som en femstjärnig hotellsvit à 750 pund per natt. Att ”hempelisera”, i detta fall, en oansenlig lägenhet skapad genom ombyggnad av det mellersta planet i ett viktorianskt trevåningsradhus.

”Du kan klara det”, säger hon och ser sig omkring i mitt kök. ”Vem som helst kan klara det. Absolut inget som hindrar det. Men det måste finnas en röd tråd mellan rummen. En och samma idé måste genomföras fullt ut.” Hon blickar tankfullt ut över brandtrappan. ”Och du skulle behöva köpa grannhuset, såklart.” Det var ett skämt. Tror jag.

…

Dock är det värt att stanna upp och betänka över det besynnerliga med denna drift. Hotellrummet är ett utrymme som lider av glömska. Vi skulle förskräckas om det bar minsta lilla spår av en tidigare invånare, särskilt som många av oss tar in på hotell för att göra sådant vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att hotellrum skall rengöras lika grundligt som om man just fraktat bort ett lik från sängen. (Ibland har det faktiskt varit fallet.) Den ombonade interiören förkroppsligar en motstridig tanke: den är en förvaringsplats för minnen. Berättelsen om dess invånare borde finnas på plats i porträtten på spiselkransen, tavlorna på väggarna och böckerna i hyllorna. Om hotellrum vore människor, vore de leende lobotomipatienter eller lismande psykopater.

I Sydenham i sydöstra London har vi vant oss vid glamour: Under en tid bodde Kelly Brook och Jason Statham ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempel sätter ner sina klackar i den spruckna betongen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet, är det svårt att inte se framför sig de där ”Picture Post”-bilderna från andra världskriget som visar kungligheter på besök hos familjer vars hem blivit sönderbombade. Hennes uppdrag i mina blygsamma hemtrakter i förorten har dock mer än bara sympatiska orsaker. Hempel, kvinnan som uppfann boutique hotellet innan det fick något sådant där typ av varumärkesnamn, har kommit för att lära mig saker som, om ska döma av inredningstidningarnas uppslag och ”gördetsjälv”-forumens ivriga diskussioner, halva västvärldens bostadsägare gjort vad som helst för att få ta del av: Nämligen hur man får ett vanligt hem att kännas och se ut som en svit på ett femstjärnigt lyxhotell. Eller hur man ”Hempelifierar”, i detta fall, mittenvåningen på ett viktorianskt parhus som gjorts om till en anspråkslös lägenhet.

”Du skulle kunna göra det”, säger hon och blickar runt i mitt kök. ”Vem som helst skulle kunna göra det. Finns absolut inget som säger något annat. Men det måste finnas en kontinuitet mellan rummen. En enda tanke måste gå som en röd tråd genom helheten.” Hon ser tankfullt ut över brandstegen. ”Och du skulle bli tvungen att köpa huset bredvid, såklart.” Det sista var ett skämt. Tror jag.

…

Det är värt, ändå, att stanna upp ett tag för att reflektera över hur besynnerligt detta påfund egentligen är. Ett hotellrum är en plats utan minnen. Det hade varit jobbigt om det haft spår av en tidigare boende, särskilt då många av oss bor på hotell för att göra saker vi inte skulle gjort hemma. Man förväntar sig att ett hotellrum ska ha städats så utförligt som att det varit för att ett lik just flyttats från dess säng (vilket ibland faktiskt är fallet). En hemmiljö ger uttryck för det motsatta: Det är en minnenas skattkammare. De boendes berättelser bör finnas där i form av foton på spiselkransen, av bilder på väggarna, av böcker i bokhyllan. Om ett hotellrum vore en människa, skulle det påminna om en leende lobotomi-patient eller en misstänkt psykopat.

Vi är vana vid glamour i Sydenham, London SE26: superkändisarna Kelly Brook och Jason Statham har en gång bott ovanför en tandläkarmottagning. Men när klappret från Anouska Hempels klackar hörs i den spruckna betongen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet är det svårt att inte tänka på de gamla bilderna i Picture Post med kungligheter som besöker utbombade familjer under andra världskriget. Uppdraget i min undanskymda del av förorterna innebär dock något mer än att bara visa medkänsla. Hempel, kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det fått ett passande namn, har kommit för att upplysa mig om vad hälften av alla bostadsägare i Västerlandet verkar vara ute efter; att döma av alla inredningsmagasin och engagerade inlägg i diskussionsgrupper online rör det sig om hur man får ett vanligt hem att se ut och kännas som en femstjärnig hotellsvit för 750 pund natten. I det här fallet har hon kommit för att ”hempelisera” en genomsnittlig renoveringslägenhet som består av mittsektionen i ett trevånings viktorianskt parhus.

”Du skulle kunna göra det,” säger hon och tittar sig omkring i köket. ”Vem som helst skulle kunna göra det. Jag ser ingen som helst anledning att inte göra det. Men det måste finnas en känsla av sammanhang mellan rummen. Det måste vara en och samma idé rakt igenom.” Hon ser tankfullt ut över brandstegen. ”Och du blir förstås tvungen att köpa grannhuset.” Hon skojar med mig. Tror jag.

Men det skadar inte att stanna upp och fundera på det märkliga med den här inredningsflugan. Ett hotellrum är tomt på minnen. Vi skulle känna oss illa till mods om det fanns spår efter en tidigare gäst i rummet, särskilt som många av oss uppsöker ett hotell för att göra sådant vi inte skulle vilja göra hemma. Vi tar för givet att ett hotellrum ska vara lika renstädat som om ett lik nyss hade burits bort från sängen. (Det senare lär faktiskt ha hänt ibland.) En heminteriör står för raka motsatsen: den är en minnenas skattkammare. Berättelsen om dem som bor där ska finnas i fotona på spiselkransen, i tavlorna på väggen, i böckerna i bokhyllorna. Om hotellrum vore människor skulle de vara leende lobotomipatienter eller insmickrande psykopater.

Vi är vana vid lyx och rikedom i London SE25. Kelly Brook och Jason Statham bodde tidigare ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar klapprar mot parkeringsplatsens spruckna cement utanför vår lägenhet är det svårt att tänka bort fotografierna i Picture Post från kungligheternas besök hos utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag i mina anspråkslösa förortskvarter handlar emellertid om mer än att erbjuda sympati. Hempel – kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan begreppet fanns – har kommit för att informera mig om det som hälften av västvärldens fastighetsägare tycks sukta efter, om man ska döma av alla sidor i heminredningstidningarna och de ivriga frågorna i gör-det-själv-forumen, dvs. hur man hempeliserar eller ger ett vanligt hem utseende och atmosfär som en femstjärnig hotellsvit à 7 500 kronor natten. Det gäller i detta fall en modest lägenhet bestående av mittdelen i ett trevånings viktorianskt parhus.

”Det kan du klara av”, säger hon, och ser sig om i köket. ”Vem som helst klarar det. Ingen anledning till varför inte du skulle göra det. Men det måste finnas ett sammanhang mellan rummen. En röd tråd måste binda ihop dem.” Hon tittar längtansfullt ut på brandstegen. ”Och så måste du naturligtvis köpa grannhuset.” Hon skämtar nog, tänker jag.

Det kan vara värt att hejda sig och begrunda detta underliga infall. Ett hotellrum är ett utrymme utan minnen. Vi skulle störas av tecken på att någon tidigare hade vistats där, särskilt som många av oss tar in på hotell för att göra saker vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att hotellrummet har städats lika noggrant som om ett lik just hade förts bort från sängen. (I vissa fall har detta verkligen hänt.) Ett hems interiör förkroppsligar motsatsen. Det är en förvaringsplats för minnen. Invånarnas historia ska finnas där i fotografier på spiselkransen, i tavlorna på väggen, i böckerna på hyllorna. Om hotellrum vore människor skulle de vara lobotomerade leende patienter eller potentiella psykopater.

Vi hade vant oss vid Londons glamour i SE26: Kelly Brook och Jason Statham brukade bo ovanpå tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar träffade den spruckna cementen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet, var det svårt att inte tänka på Picture Post-fotona när kungligheterna besökte de utbombade familjerna under andra världskriget. Hennes uppdrag i min modesta förortstrakt var emellertid mer än att erbjuda sympati. Hempel — kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det fick sitt namn—har kommit för att ge mig information om, och av döma av de spridda inredningsmagasinen och den angelägna annonseringen on-line på DIY-forum, är hälften av husägarna i västvärlden desperata: Hur ska man kunna få ett vanligt hem att se ut som och ge vibbar som en femstjärnig hotellsvit som kostar £750 per natt. I mitt fall gäller det en modest omvandlad lägenhet i den mellersta delen av ett viktorianskt trevånings parhus.

"Visst kan du göra det”, säger fru Hempel och kastar en blick på mitt kök. "Alla kan. Det finns absolut ingen anledning att inte göra det. Men en total samstämmighet måste till. En enda idé måste följas rakt igenom alla rum." Hon tittar fundersamt på branddörren. "Och så måste Du köpa huset bredvid, förstås."Det är ett skämt, tycker jag.

...

Det är värt att ta en paus för att överväga det omaka i denna impuls. Hotellrum betyder minnen. Vi skulle bli fundersamma om rummet hade några tecken på dess tidigare inneboende, särskilt som så många av oss åker till ett hotell för att göra saker vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att ett hotellrum ska vara så noggrant städat som om ett lik just hade dragits fram ur sängen. (I några fall har detta faktiskt hänt!) Men hemkänsla i interiören förkroppsligar den motsatta idén: rummet är en förvaringsplats för minnen. Historien om dess innevånare borde finnas där på fotona på spiselhyllan, i form av tavlor på väggarna eller i böcker på hyllorna. Om hotellrum vore människor, skulle de vara som ständigt leende lobotomerade patienter eller möjliga psykopater.

Vi är vana vid glamour i postnummerområde SE26 i London: Kelly Brook och Jason Statham har bott ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar träffade den spruckna cementen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet, är det svårt att inte tänka på vykortsfotografierna av kungligheter som besökte familjer som flytt undan bomberna under andra världskriget. Hennes uppdrag i mitt anspråkslösa förortsområde handlar emellertid om mer än att visa sympati. Hempel – kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det blev ett eget begrepp – har kommit för att ge mig information som, om man ska döma efter utbredningen i inredningstidningar och bekymrade inlägg på gör det själv-forum online, hälften av alla fastighetsägare i västvärlden desperat letar efter: hur man får till looken och atmosfären från en femstjärnig hotellsvit för 8 000 kr per natt i ett vanligt hem. I det här fallet skulle det kunna innebära att ge en anspråkslöst ombyggd lägenhet, som ligger mitt i ett viktorianskt parhus med tre våningar, Hempels stil.

”Du klarar det”, säger hon, när hon ser sig om i mitt kök. ”Vem som helst kan klara det. Jag ser ingen anledning till varför det inte skulle gå. Men det måste finnas ett sammanhängande flöde mellan rummen. En enda idé måste genomföras överallt.” Hon tittar längtansfullt ut över reservutgången. "Och du måste självklart köpa grannhuset.” Det är ett skämt. Tror jag.

...

Men det är värt att stanna upp för att tänka över hur udda den här impulsen är. Hotellrummet är ett rum där man glömmer allt. Vi skulle störas om det fanns något spår efter någon som bott där tidigare, särskilt eftersom många av oss åker till ett hotell för att göra saker vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar att ett hotellrum är lika välstädat som om man just transporterat bort ett lik från sängen. (I vissa fall har det faktiskt hänt.) Heminredningen är ett uttryck för den motsatta tanken: den är en guldgruva av minnen. Historien om de boende bör finnas där i fotona på spiselkransen, bilderna på väggen och böckerna i bokhyllan. Om hotellrum vore människor, skulle de vara leende lobotomipatienter eller troligtvis psykopater.